Sömn och kärlek
Jag vill skriva känslor och upplevelser, förlossningen, första tiden. För att kunna gå tillbaka och minnas men min tid läggs på något annat, på nuet och det får det göra. Sen Cleo kom har jag fått uppleva en kärlek som är obeskrivlig och som växer sig starkare varje dag, en trötthet som nästintill blir som tortyr, oro, rädsla och tacksamhet.
Just nu är det tyst, oftast sover hon med musik på men idag blev det en tyst förmiddagslur.
Jag har slutat räknat hur många sammanhängande timmar sömn jag får, slutat tittat på klockan när det är mat dags. Det löser sig, det blir lättare för varje dag att vara mamma, jag lär mig. Samtidigt som jag kan längta tills imorgon, allt för första gången, när hon kommer gå, hur hennes röst kommer låta, vilka intressen hon kommer ha och så längtar jag tillbaka till igår, hur liten hon var och samtidigt slåss med att vara i nuet. Den här tiden kommer aldrig tillbaka
Cleo, att få vara din mamma är det bästa som har hänt mig.
Tack älskade barn. mitt hjärta svämmar över.
Mörkret
Längtat efter ljusare tider och snö. Detta mörker äter upp en.
Köpt ny mobil (äntligen), ska rensa lite så bjuder på lite bilder innan de försvinner i de gamla registren.
Känslan av att få tvätta sina livs första barnkläder.
Jag och min underbara vän Matilda som ligger ca 1månad före mig.
Sambons första bock.
Bästa syster.
Fantastiskt tillskott i familjen Krantz som ständigt är saknade.
Favorit Rio ❤️
Sovrummet
Vi hyr ett torp på landet för tillfället. Sovrummet med dess ljusinsläpp är favoriten.
Naturens förändringar blir så tydligt och påtagligt när man bor såhär.
Hjärta
Ditt hjärta slår precis under mitt.
V.32.
Tog influensavaccinaton igår samt kontroller, nu blir det barnmorskan varannan vecka.
Orolig för ingenting.
Jag äter allsidigt, rör på mig varje dag, har ett aktivt jobb, försöker vara glad varje dag, lyfter dock lite för tungt men slutar när ryggen säger ifrån. Jag har bra värden hos barnmorskan. Tros detta så sitter jag här och skuldbelägger mig själv? Är det nu livet som mamma börjar, redan när pyret ligger inne i magen. Ständig oro och skuldbeläggning.
Jag ramlade för någon vecka sedan när jag var ute i skogen, ett litet fall på kanske 20 cm där jag tog emot mig med händerna. När jag kom hem lipa jag och låg blixtstilla och kände noggrant efter sparkarna.
Idag läste jag ”Tvärtom har de barnen till fiskätande mammorna utvecklas något bättre”. Jag hatar fisk, och direkt börja jag fundera på olika maträtter som jag kan göra som innehåller fisk. För att ge mitt barn bästa förutsättningarna. Hänger barnets framtid på de 9 månaderna jag bär det. Om hen lärde sig gå efter 11 månader eller 14 månader, beror de på fisken jag åt eller inte åt?
När jag tänker på detta så gråter jag och skrattar åt mig själv vartannat, vad håller jag på med? Hormonerna härskar. Herregud vad patetisk jag är… och så får jag skuldkänslor för jag är patetisk, cool morsa du är då, eller inte!
Hur vet man, jag tycker mitt barn kommer vara perfekt oavsett om det följer viktkurvan eller följer utvecklingsfaserna korrekt. Och vad är perfekt, vad är normalt och hur vet jag om det var något jag gjorde? Kan jag verkligen påverka så mycket? Ibland vill jag gömma mig och inte få ett enda imputs från människor eller sociala medier. Men det går inte, så istället måste jag bli bättre på att hantera detta. Jag måste njuta och glida med. Jag är så tacksam och glad för vad som väntar, och jag känner så mycket kärlek, kärleken gör redan ont till lillen i magen, det kanske bara är därför jag mår såhär. Kärleken till att beskydda sitt barn. Försöker radera begreppet "perfekt" ur mitt huvud. Perfekt är inget mått, redskap och kan inte mätas. Vi föddes varken till att vara perfekta eller lyckliga.
Snacka om hönsmamma……
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
50%
Halvvägs, 140 dagar kvar.
För varje dag som går så växer kärleken, bandet. Nu känner jag att det rör sig därinne, jag känner mig inte ensam. Jag kommer aldrig mer känna mig ensam och känslan är fantastisk. Lägger handen på magen, trycker kärleksfullt, tänk att man kan älska någon så mycket som man aldrig har träffat.
Första försöket gick inte som vi hade tänkt oss.
Några kapitel ur min resa som gravid. Kanske skriver jag massor, kanske skriver jag ingenting. Första försöket slutade i missfall men nu är jag i v.19 med andra miraklet.
- cravings
- missfall
- hormoner
- flicka/pojke
- oro, rädsla
- vikt
- kroppens förändringar
- glädjen
- förväntningar
- relationen
- nya/gamla liv.
- skammen
Att vara slav och samtidigt gudinna, med sin kropp som härskare.
Ett existentiellt tillstånd.
Högt och lågt, karusell av känslor du aldrig har upplevt förut. Att vara gravid är hittills den häftigaste resan jag varit med om. Det sista jag gör när jag somnar och det första jag gör när jag vaknar är att känna på magen, njuta men samtidigt titta efter blod på lakanet. Rädslan och glädjen, totalt maktlös.
Lyckan var total, vi grät av lycka, livet skulle aldrig bli detsamma, vi var gravida, det stod ett plus på stickan, vi skulle bli föräldrar, våra liv skulle förändras och planering och processen för vad som komma skall började ske redan där. Sen kom funderingarna, nästan direkt, ska man berätta? I den oskrivna etiska boken som man ska leva efter så ska man vänta tills v.12 då risken minskar för missfall. Vadå missfall? Vi ville skrika rakt ut för hela världen att vi väntade barn. Och jag vill inte vänta, detta lilla liv skulle även påverka min familj så vi berättade för familjen och vilken fantastisk respons, detta var efterlängtat, dubbel glädje är delad glädje. Jag och S sa till varandra att vi måste vara beredda på att det kanske inte går vägen och att våra vänner fick vänta med glädjebeskedet tills vi var mer säkra, trots att vi hade detta i bakhuvudet så går det aldrig att förbereda sig.
Söndag kl 06.00 och jag visste, innan jag slagit upp ögonen tog jag handen mellan bena och insåg att det var blod överallt. Sen kom blodklumparna och smärtan och sedan en våg av sorg, rädsla och förtvivlan. Inget tröstade fungerade, spelade ingen roll att få höra ”kroppen tar hand om det”, ”det var något fel”, ”tänk positivt, du kan iaf bli gravid."
En stor glädje är en stor sorg.
Stadie nummer 1: Anklaga. Det var mitt fel. Jag hade inte skött mig, Hade jag badat för varmt, lyft tungt, ätit fel, kroppen uppbygd fel, hade jag tagit död på den lille? Stadie nummer 2: Ilska och avundsjuka mot allt och samhället. Varför får man inte lära sig detta i skolan? Att det är helt normalt. Massor av kvinnor i min omgivning har gått igenom samma sak fast man pratar inte om det.Ska jag gå tillbaka till jobbet imorgon som om ingenting hade hänt, spela teater fast hela mitt liv har rasat? Stadie nummer 3: Ta tillbaka min kropp, Jag sprang intervaller, sprang tillbaka min kropp, jag skulle ta kontroll igen. Stadie nummer 4: Sluta blöda. Efter en vecka slutade min kropp att blöda, vilket gjorde de lättare. Nu skulle jag ta kontroll och njuta av sex igen. Njuta av att min kropp lever, känner, trotsar, JAG existerar.
Jag fick missfall tidigt i graviditeten, då man ska vara ”beredd” att få missfall, då det är helt ”normalt”, då det inte är något ”konstig”, då mamman inte förväntas att bli så ”ledsen”. Idag vet jag, min barnmorska tröstade mig och förklarade att man kan inte skapa ett missfall själv (ej inkluderad alkohol och droger), isåfall skulle abort inte behövas finnas. Jag vet också att alla känslor är helt normala, jag vet att man får bli ledsen, jätte ledsen. Man behöver inte vara stark. Jag vet att det är inget att skämmas över, jag vet att det inte finns något rätt eller fel, jag vet att kvinnor är fantastiska varelser och jag vet att jag definitivt inte vet allt. När är bebisen beräknad? 29 januari svarar jag och ibland svarar jag även att den första var beräknad 25 december. Varför? För det är en del av mig, för att försöka normalisera och ta bort skammen över att förlora ett barn som bara vara önskad och älskad. Så låt oss prata om glädje och sorg, jag låg hemma i en vecka och grät, vågade inte berätta för något för barn skulle vara något härligt, inte förknippas med sorg. Tänk om jag får som svar, ryck upp dig. Men som allt annat i livet är det oförutsägbart och till alla som försöker bli gravida eller är gravida, TA plats, Prata men för all del, respektera!
Och en gång för alla, nu skrotar vi frågar ”När ska ni skaffa barn då?”.
Varför är denna fråga viktig just för dig, när du inte vet mottagrens historia.
Här bor jag.
Skriv inläggstext
Ledig
Vaknade upp igår efter nattpass och njöt av känslan av att jag går på fredag kväll igen, längesen jag var såhär "lång" ledig. Gick en mil på berget, lagade god mat och sög in D vitamin. Fördelen med att vara ledig vardagar är att mannen är kvällstrött så blir tidigt i säng, får mina timmar sömn iaf.
Nu rullar tåget mot Närke.
funderingar
Jobbat 7 pass på 8 dagar, jag älskar mitt jobb, jag får vara med där det händer, om liv och känslor, tungt men otroligt givande. Idag är jag ledig, kollad på en film igår som fick mig reflekera över många möten. En del möten på min arbetsplats är svårare att släppa än andra.
Min arbetsdag.
Jag är själv på min sida, kollegan blir sen. Jag ska sätta en sond på en patient som kräks blod, patienten behöver blod, snarast. En sond förs in genom näsan och ner i magsäcken, men sonden kommer bara upp ur munnen, läkarn står med och trampar, hen har aldrig satt en sond. En annan patient ringer på klockan, jag lyckas tillslut få ner sonden och skicka iväg patienten till avdelning för att få blod. Skyndar mig till patienten som ringer på klockan, ber om ursäkt att det har dröjt, personen är uppklädd och sitter upp på en stol, inte påverkad, har haft sina besvär några veckor. Patienten klagar för väntetiden och frågar om man inte kan få kaffe på de här stället. Jag behandlar alla likadant, med samma värderingar men förklarar artigt att läkarn är påväg men att det finns sjuka patienten som måste prioriteras och frågar om hen vill ha mjölk eller socker i kaffet, för att sedan le och gå och hämta det. Jag ger dig samma värdighet som patieten som var livshotande sjuk, det ligger i min proffession och i min medmänsklighet. Jag känner inte dig och det kanske finns en förklaring till varför du klagar på väntetiden.
På eftermiddagen får jag in en patienten som bor på ett asylboende och lider av PTSD. När hen tänker på vad hen varit med om dunkar hen huvudet i golvet, hen får panik och vill få bort alla tankar, radera alla minnen. Jag känner mig hjälplös, hen vill ha hjälp och hen får komma till psykiatrivården mer kan inte vi göra i det akuta skedet. Jag har även haft en patietnt som varit tyst i 14 timmar, lider av panikångest och är rädd. Hen försöker skada sig själv två gånger under mitt pass, jag får sitta där inne i 4 timmar, jag försöker hjälpa, stryker på ryggen och tvingar in hen lite frukost. Under mitt första halvår som sjuksköterska har jag mött många asylsökande, en blev våldtagen på boendet och grät när vi hade friat hen, hen vägrade åka tillbaka. En annan patient som rymde från akuten får hen vägrade åka tillbaka. Många minderåriga patienter med självskadebeteende och panikångest. Jag får inte ta blodprov för tänk om hens blod finns i någon databas och polisen hittar hen, hen är rädd och vågar inte ens be om hjälp.
Det som gör mig ledsen är att det finns folk som vill stänga dessa ute. Bygga upp en mur, knyter näven istället för att öppna en hand. Jag blir otroligt förbannad. Du som sitter på din verkstad och gnäller för att folk kommer hit och tar dina pengar, du som sitter på en hus värt 4 miljoner och lån på banken, du som har alla i din familj i liv, gnäller för att äldrevården är värdelös men åker själv dit max 2 ggr i månaden. Fuck you som ringer på klockan och kräver kaffe, du kommer få vård och ditt liv kommer inte förändras till det sämre för att vi hjälper människor som är i behov av akut hjälp. Jag tänker inte be om ursäkt för att du fick vänta för att du var tvungen att åka tillbaka till ditt jobb. Öppna ögonen, hoppa ner från din tron, bli medmänniska och använd din empati. Familjer sitter hemma, äter tre rätters, dricker vin och pratar om att vi måste hjälpa dessa på plats, vi kan inte ta hit alla. Vem fan tror ni att ni är? Varken DU eller JAG vet dessa överlevare har varit med om och jag tror inte ens vi kan föreställa oss. Det går inte att hjälpa dessa människor på plats, asylsökankde eller inte, våran vård är till för alla och det är ingen empatiös människa som ska få avgöra om dessa är välkomna elle inte, det finns bara ett VI.
Nu fick jag rensa mig lite, låt det goda segra och var aldrig tyst.
Snart
Åter sjuk, inne på tredje veckan. Idag har jag sovit, fått vila på ordination och en del medicin på flaska. Men jag ser ljuset. En skön säng, glass och lite kärlek så löser sig allt.
Sjukstuga
Lite klen idag, väldigt klen. Kräver full uppmärksamhet av mannen som precis kom hem. Han är svårtflirtad, kanske är det snoret, eller gnället. Ryggläge hela dagen, kollat på en töntig och bra serie. Sånt får man göra ibland.
Ny arbetsplats
Sommaren tillbringade jag på akutmottagningen i Örebro, dels för det är en fantastisk och lärorik arbetsplats, men framförallt för att jag får bo hemma hos min familj.
Förra veckan började jag en ny tjänst, sjuksköterska på akutmottagningen i Skövde. Skiftarbete med långa pass, tuff men en underbar miljö.
Så hösten kommer tillbringas på Skas sjukhus. Hoppas vi slipper ses.
Mynt
Älska, hata. Ja eller nej. Rätt eller fel. Det är inte som en mynt, det behöver inte bara vara två sidor, det kan vara i luften och snurra, en blandning, en karusell.
Idag följer jag med, låter mig följa strömmen av känslor. Haft två fantastiska dagar hemma med familjen, fått skratta och prata, levt. Nu är jag påväg hem till Skövde, jag längtar efter min man, min lägenhet, vännerna och ljuden, samtidigt som jag redan längtar efter tystnaden, familjen och skogen. Men det får vara så, man får längta bort samtidigt som man längtar hem, det behöver inte vara de ena eller det andra, jag acceptera hur jag känner, stretar inte emot, är bara tacksam att min kropp är fylld av massor. Jag är så tacksam, det är jag dagligen, jag påminner mig om det.
Min själsfrände
Dagens påminnelse, tala om för dem du håller kärt hur mycket de betyder för dig.
Dagens hyllning går till min syster, min själsfrände, livskamrat och bästa vän.
Min lillasyster som är så stor i hjärtat, själen och sinnet. Jag hyser sådan enorm kärlek och respekt för den lilla kvinnan, som är skör, sårbar, stark och symboliserar livet. Hon påminner mig om så mycket, hon är nostalgi och framtiden på samma gång. Jag skulle gå över eld för att göra henne lycklig. Min stöttepelare, hon står ut med min ångest, mina funderingar, rastlöshet, hon lyssnar, ger råd, skrattar åt mig samt med mig, lyfter, lyckats ta fram mig, forma mig till den jag vill vara.
Med dig längtar jag efter vad varje dag har att erbjuda.
Livet är en fest med dig och du finns även där på bakfyllan, haha!