Dags att skriva lite...

Jobbat 7 pass på 8 dagar, jag älskar mitt jobb, jag får vara med där det händer, om liv och känslor, tungt men otroligt givande. Idag är jag ledig, kollad på en film igår som fick mig reflekera över många möten. En del möten på min arbetsplats är svårare att släppa än andra. 

 

 

Jag är själv på min sida, kollegan blir sen. Jag ska sätta en sond på en patient som kräks blod, patienten behöver blod, snarast. En sond förs in genom näsan och ner i magsäcken, men sonden kommer bara upp ur munnen, läkarn står med och trampar, hen har aldrig satt en sond. En annan patient ringer på klockan, jag lyckas tillslut få ner sonden och skicka iväg patienten till avdelning för att få blod. Skyndar mig till patienten som ringer på klockan, ber om ursäkt att det har dröjt, personen är uppklädd och sitter upp på en stol, inte påverkad, har haft sina besvär några veckor. Patienten klagar för väntetiden och frågar om man inte kan få kaffe på de här stället. Jag behandlar alla likadant, med samma värderingar men förklarar artigt att läkarn är påväg men att det finns sjuka patienten som måste prioriteras och frågar om hen vill ha mjölk eller socker i kaffet, för att sedan le och gå och hämta det. Jag ger dig samma värdighet som patieten som var livshotande sjuk, det ligger i min proffession och i min medmänsklighet. Jag känner inte dig och det kanske finns en förklaring till varför du klagar på väntetiden. 

 

På eftermiddagen får jag in en patienten som bor på ett asylboende och lider av PTSD. När hen tänker på vad hen varit med om dunkar hen huvudet i golvet, hen får panik och vill få bort alla tankar, radera alla minnen. Jag känner mig hjälplös, hen vill ha hjälp och hen får komma till psykiatrivården mer kan inte vi göra i det akuta skedet. Jag har även haft en patietnt som varit tyst i 14 timmar, lider av panikångest och är rädd. Hen försöker skada sig själv två gånger under mitt pass, jag får sitta där inne i 4 timmar, jag försöker hjälpa, stryker på ryggen och tvingar in hen lite frukost. Under mitt första halvår som sjuksköterska har jag mött många asylsökande, en blev våldtagen på boendet och grät när vi hade friat hen, hen vägrade åka tillbaka. En annan patient som rymde från akuten får hen vägrade åka tillbaka. Många minderåriga patienter med självskadebeteende och panikångest. Jag får inte ta blodprov för tänk om hens blod finns i någon databas och polisen hittar hen, hen är rädd och vågar inte ens be om hjälp. 

 

Det som gör mig ledsen är att det finns folk som vill stänga dessa ute. Bygga upp en mur, knyter näven istället för att öppna en hand. Jag blir otroligt förbannad. Du som sitter på din verkstad och gnäller för att folk kommer hit och tar dina pengar, du som sitter på en hus värt 4 miljoner och lån på banken, du som har alla i din familj i liv, gnäller för att äldrevården är värdelös men åker själv dit max 2 ggr i månaden. Fuck you som ringer på klockan och kräver kaffe, du kommer få vård och ditt liv kommer inte förändras till det sämre för att vi hjälper människor som är i behov av akut hjälp. Jag tänker inte be om ursäkt för att du fick vänta för att du var tvungen att åka tillbaka till ditt jobb. Öppna ögonen, hoppa ner från din tron, bli medmänniska och använd din empati. Familjer sitter hemma, äter tre rätters, dricker vin och pratar om att vi måste hjälpa dessa på plats, vi kan inte ta hit alla. Vem fan tror ni att ni är? Varken DU eller JAG vet dessa överlevare har varit med om och jag tror inte ens vi kan föreställa oss. Det går inte att hjälpa dessa människor på plats, asylsökankde eller inte, våran vård är till för alla och det är ingen empatiös människa som ska få avgöra om dessa är välkomna elle inte, det finns bara ett VI. 

 

 

Nu fick jag rensa mig lite, låt det goda segra och var aldrig tyst.