Dags att skriva lite...

Jag vill skriva känslor och upplevelser, förlossningen, första tiden. För att kunna gå tillbaka och minnas men min tid läggs på något annat, på nuet och det får det göra. Sen Cleo kom har jag fått uppleva en kärlek som är obeskrivlig och som växer sig starkare varje dag, en trötthet som nästintill blir som tortyr, oro, rädsla och tacksamhet.

 

 

 

Just nu är det tyst, oftast sover hon med musik på men idag blev det en tyst förmiddagslur.
Jag har slutat räknat hur många sammanhängande timmar sömn jag får, slutat tittat på klockan när det är mat dags. Det löser sig, det blir lättare för varje dag att vara mamma, jag lär mig. Samtidigt som jag kan längta tills imorgon, allt för första gången, när hon kommer gå, hur hennes röst kommer låta, vilka intressen hon kommer ha och så längtar jag tillbaka till igår, hur liten hon var och samtidigt slåss med att vara i nuet. Den här tiden kommer aldrig tillbaka

Cleo, att få vara din mamma är det bästa som har hänt mig.
Tack älskade barn. mitt hjärta svämmar över.