”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Halvvägs, 140 dagar kvar. 

Några kapitel ur min resa som gravid. Kanske skriver jag massor, kanske skriver jag ingenting. Första försöket slutade i missfall men nu är jag i v.19 med andra miraklet. 

Ett existentiellt tillstånd. 

Högt och lågt, karusell av känslor du aldrig har upplevt förut. Att vara gravid är hittills den häftigaste resan jag varit med om. Det sista jag gör när jag somnar och det första jag gör när jag vaknar är att känna på magen, njuta men samtidigt titta efter blod på lakanet. Rädslan och glädjen, totalt maktlös. 

Lyckan var total, vi grät av lycka, livet skulle aldrig bli detsamma, vi var gravida, det stod ett plus på stickan, vi skulle bli föräldrar, våra liv skulle förändras och planering och processen för vad som komma skall började ske redan där. Sen kom funderingarna, nästan direkt, ska man berätta? I den oskrivna etiska boken som man ska leva efter så ska man vänta tills v.12 då risken minskar för missfall. Vadå missfall? Vi ville skrika rakt ut för hela världen att vi väntade barn. Och jag vill inte vänta, detta lilla liv skulle även påverka min familj så vi berättade för familjen och vilken fantastisk respons, detta var efterlängtat, dubbel glädje är delad glädje. Jag och S sa till varandra att vi måste vara beredda på att det kanske inte går vägen och att våra vänner fick vänta med glädjebeskedet tills vi var mer säkra, trots att vi hade detta i bakhuvudet så går det aldrig att förbereda sig. 

Söndag kl 06.00 och jag visste, innan jag slagit upp ögonen tog jag handen mellan bena och insåg att det var blod överallt. Sen kom blodklumparna och smärtan och sedan en våg av sorg, rädsla och förtvivlan. Inget tröstade fungerade, spelade ingen roll att få höra ”kroppen tar hand om det”, ”det var något fel”, ”tänk positivt, du kan iaf bli gravid."

En stor glädje är en stor sorg.

Stadie nummer 1: Anklaga. Det var mitt fel. Jag hade inte skött mig, Hade jag badat för varmt, lyft tungt, ätit fel, kroppen uppbygd fel, hade jag tagit död på den lille? Stadie nummer 2: Ilska och avundsjuka mot allt och samhället. Varför får man inte lära sig detta i skolan? Att det är helt normalt. Massor av kvinnor i min omgivning har gått igenom samma sak fast man pratar inte om det.Ska jag gå tillbaka till jobbet imorgon som om ingenting hade hänt, spela teater fast hela mitt liv har rasat? Stadie nummer 3: Ta tillbaka min kropp, Jag sprang intervaller, sprang tillbaka min kropp, jag skulle ta kontroll igen. Stadie nummer 4: Sluta blöda. Efter en vecka slutade min kropp att blöda, vilket gjorde de lättare. Nu skulle jag ta kontroll och njuta av sex igen. Njuta av att min kropp lever, känner, trotsar, JAG existerar. 

Jag fick missfall tidigt i graviditeten, då man ska vara ”beredd” att få missfall, då det är helt ”normalt”, då det inte är något ”konstig”, då mamman inte förväntas att bli så ”ledsen”. Idag vet jag, min barnmorska tröstade mig och förklarade att man kan inte skapa ett missfall själv (ej inkluderad alkohol och droger), isåfall skulle abort inte behövas finnas. Jag vet också att alla känslor är helt normala, jag vet att man får bli ledsen, jätte ledsen. Man behöver inte vara stark. Jag vet att det är inget att skämmas över, jag vet att det inte finns något rätt eller fel, jag vet att kvinnor är fantastiska varelser och jag vet att jag definitivt inte vet allt. När är bebisen beräknad? 29 januari svarar jag och ibland svarar jag även att den första var beräknad 25 december. Varför? För det är en del av mig, för att försöka normalisera och ta bort skammen över att förlora ett barn som bara vara önskad och älskad. Så låt oss prata om glädje och sorg, jag låg hemma i en vecka och grät, vågade inte berätta för något för barn skulle vara något härligt, inte förknippas med sorg. Tänk om jag får som svar, ryck upp dig.  Men som allt annat i livet är det oförutsägbart och till alla som försöker bli gravida eller är gravida, TA plats, Prata men för all del, respektera!

Och en gång för alla, nu skrotar vi frågar ”När ska ni skaffa barn då?”.

Varför är denna fråga viktig just för dig, när du inte vet mottagrens historia. 

Skriv inläggstext 

Vaknade upp igår efter nattpass och njöt av känslan av att jag går på fredag kväll igen, längesen jag var såhär "lång" ledig. Gick en mil på berget, lagade god mat och sög in D vitamin. Fördelen med att vara ledig vardagar är att mannen är kvällstrött så blir tidigt i säng, får mina timmar sömn iaf. 

Åter sjuk, inne på tredje veckan. Idag har jag sovit, fått vila på ordination och en del medicin på flaska. Men jag ser ljuset. En skön säng, glass och lite kärlek så löser sig allt.

Lite klen idag, väldigt klen. Kräver full uppmärksamhet av mannen som precis kom hem. Han är svårtflirtad, kanske är det snoret, eller gnället. Ryggläge hela dagen, kollat på en töntig och bra serie. Sånt får man göra ibland.

Sommaren tillbringade jag på akutmottagningen i Örebro, dels för det är en fantastisk och lärorik arbetsplats, men framförallt för att jag får bo hemma hos min familj.

Förra veckan började jag en ny tjänst, sjuksköterska på akutmottagningen i Skövde. Skiftarbete med långa pass, tuff men en underbar miljö.

Så hösten kommer tillbringas på Skas sjukhus. Hoppas vi slipper ses.

Älska, hata. Ja eller nej. Rätt eller fel. Det är inte som en mynt, det behöver inte bara vara två sidor, det kan vara i luften och snurra, en blandning, en karusell.

Idag följer jag med, låter mig följa strömmen av känslor. Haft två fantastiska dagar hemma med familjen, fått skratta och prata, levt. Nu är jag påväg hem till Skövde, jag längtar efter min man, min lägenhet, vännerna och ljuden, samtidigt som jag redan längtar efter tystnaden, familjen och skogen. Men det får vara så, man får längta bort samtidigt som man längtar hem, det behöver inte vara de ena eller det andra, jag acceptera hur jag känner, stretar inte emot, är bara tacksam att min kropp är fylld av massor. Jag är så tacksam, det är jag dagligen, jag påminner mig om det.