Dags att skriva lite...

Men trots att jag inte kan jobba och ingen inkomst och bara ett ben så är jag så himla tacksam för all tid jag får med mina nära, igår satt jag en stund med mina kusiner, sånt jag längtar efter hela vintern, att bara sitta och prata, idag var jag själv med Alice en stund, såna stunder jag inte skulle haft om jag jobbade. Jag tröstar mig med de, och de är världens bästa tröst - att jag får mer tid med min familj som jag lever på hela året sen. Tänk om varje sommar var så här, men att man fick vara hel såklart.