Dags att skriva lite...

Många av mina framtida kollegor har valt att utbilda sig till sjuksköterskor för att kunna hjälpa till, göra en förändring. Många har en nära anhörig som drabbats eller gått bort i en sjukdom.

 Det har varit 3 händelserika, spännande, underbara men samtidigt sorliga veckor på sjukhuset. Idag känner jag en tacksamhet, jag har fått möta människor, spela handboll så jag knappt kunde stå efter, skrattat med vännerna och kommit hem till en man som möter mig i dörren och kysser mig. Jag är lycklig. Men jag kan inte sluta tänka på de patienter som jag fått möta och kommer få möta imorgon som aldrig kommer få sitt liv tillbaka, som just nu kämpar för att överleva. 

Man hör de varje dag, läser om det och de är klyschigt men de skiter jag i, man behöver påminnas. Ta hand om dig själv och dina nära! Välj att se de ljusa i de små sakerna. Le mot någon, ge en komplimang, gör något oväntat, vänta inte med att ringa de där samtalet, fråga någon hur den mår, döm inte och hjälp de som har de svårt. 

Imorgon ska jag ge en bit av mig själv på avdelningen, tänk att jag får möjlighetens att ge något till någon som behöver de.

Nu ska jag sova och drömma om de människor som jag saknar i min närvaro, som jag önskar jag kunde ringa till just nu, fråga hur de har de, prata om vädret eller bara få höra deras röster. 

Jag kan inte de, men jag kan hedra dem genom att leva, vi ses, godnatt.