Dags att skriva lite...

Idag blev jag förbannad, arg, ledsen!

Jag har inre demoner, jag tror alla har dem, mer eller mindre. Jag ger mina stryk genom att träna, det gör att jag kan hålla dem i schack, jag tar kontroll! Men idag kom de en sådan där kommentar, jag har fått den så många gånger innan och kommer säkert få dem igen. Idag reflektera jag över kommentaren!

-       Du kan bli hur bra du vill, bara du tror på dig själv.

-       Du måste börja igen, du är så himla duktig, en talang, bara jobba med självförtroendet.

De utformas lite olika beroende på vem som känner sig för att slänga ut den. Men syftet är detsamma: ”Om du hade lite bättre självförtroende kan du bli hur bra som helst i handboll, du kan bli något.”

Andra kommentarer kan vara:

-       Vad gör du nu för något?

-       Hur mår du egentligen, är de svårt?

Syftet med dessa är att handbollen var/är min identitet.

Vi har lärt oss sen barnsben, som ett mantra ”Du kan gå hur långt som helst, bara du tror på dig själv.” Sen står jag där som en nickedocka och ger de svar som personen vill höra, för att bekräfta HONOM/HENNE, frågan är inte riktad mot mig, jag svarar bara artigt för att jag är uppfostrad så. Jag är 24 år och jag vet att självförtroende, vilja och motivation är grunden till att lyckas, MEN… det finns andra faktorer och de var inte att de brast i de ovannämnda som jag la av med handboll, de var av andra orsaker.

Så till saken! FUCK YOU! Jag behöver inte bli något, JAG ÄR NÅGON! Jag har fantastiskt självförtroende, jag är en människa, jag vill inte förknippas med mina prestationer. Du är inte vad du gör, det är hur du gör sakerna som definierar dig. Jag är inte de folk säger till mig att jag är, jag bestämmer själv vem jag vill vara. Jag är en människa, en skör sådan men känslorna utanpå, jag känner, lever, älskar, tar åt mig, ger och ger, detta innebär inte att jag har en dålig syn på mig själv, jag är självkritisk men det är inte detsamma som dåligt självförtroende. SÅ SLUTA TALA OM FÖR MIG VEM JAG ÄR OCH HUR JAG SKA VARA! De där kommentarerna gör bara att personen som uttalar dem växer en bit, tar energi från mig, klappar sig själv på axeln för att den tro sig vara duktig på att bry sig om folk, men det är fel! När du talar om för en människa hur den är så har du lagt en förväntning på personen att leva upp till de, enkel psykologi. Så tänk ibland på hur du formulerar dig, ge personen riktig energi istället för att vara en energitjuv.

En gång för alla: Sluta ha en förutfattad mening, en ide om hur det ska kännas och upplevas, fråga! Jag behöver inte din bekräftelse, jag är inte min prestation. Jag är frisk, stark, hel och nyfiken. Vissa dagar är tuffa, jätte tuffa, jag känner mig vilsen men det är upp till MIG när jag vill prata, när jag vill dela med mig av mina tankar, inte din uppgift att ta reda på det eller sätta ord på dem och varför.