Dags att skriva lite...

Jag äter allsidigt, rör på mig varje dag, har ett aktivt jobb, försöker vara glad varje dag, lyfter dock lite för tungt men slutar när ryggen säger ifrån. Jag har bra värden hos barnmorskan. Tros detta så sitter jag här och skuldbelägger mig själv? Är det nu livet som mamma börjar, redan när pyret ligger inne i magen. Ständig oro och skuldbeläggning. 

Jag ramlade för någon vecka sedan när jag var ute i skogen, ett litet fall på kanske 20 cm där jag tog emot mig med händerna. När jag kom hem lipa jag och låg blixtstilla och kände noggrant efter sparkarna. 

Idag läste jag ”Tvärtom har de barnen till fiskätande mammorna utvecklas något bättre”. Jag hatar fisk, och direkt börja jag fundera på olika maträtter som jag kan göra som innehåller fisk. För att ge mitt barn bästa förutsättningarna. Hänger barnets framtid på de 9 månaderna jag bär det. Om hen lärde sig gå efter 11 månader eller 14 månader, beror de på fisken jag åt eller inte åt? 

När jag tänker på detta så gråter jag och skrattar åt mig själv vartannat, vad håller jag på med? Hormonerna härskar. Herregud vad patetisk jag är… och så får jag skuldkänslor för jag är patetisk, cool morsa du är då, eller inte! 

Hur vet man, jag tycker mitt barn kommer vara perfekt oavsett om det följer viktkurvan eller följer utvecklingsfaserna korrekt. Och vad är perfekt, vad är normalt och hur vet jag om det var något jag gjorde? Kan jag verkligen påverka så mycket? Ibland vill jag gömma mig och inte få ett enda imputs från människor eller sociala medier. Men det går inte, så istället måste jag bli bättre på att hantera detta. Jag måste njuta och glida med. Jag är så tacksam och glad för vad som väntar, och jag känner så mycket kärlek, kärleken gör redan ont till lillen i magen, det kanske bara är därför jag mår såhär. Kärleken till att beskydda sitt barn. Försöker radera begreppet "perfekt" ur mitt huvud. Perfekt är inget mått, redskap och kan inte mätas. Vi föddes varken till att vara perfekta eller lyckliga.